av Jan Kleineman
Vid SCCL:s tillkomst var två viktiga utgångspunkter dels att skapa en fungerande forskningsmiljö för forskare inom den kommersiella rätten i vid bemärkelse, dels att skapa kontakter med det praktiska rättslivet och dess företrädare. Det senare skulle manifesteras genom att centrets styrelse om möjligt hade en extern ordförande, gärna i form av en framstående praktiker som en domare eller en advokat.
Centrets första ordförande var Hans-Gunnar Solerud som hade varit såväl ledamot i Högsta domstolen som advokat och när denne slutade gick frågan till advokaten Johan Gernandt som kom att bli centrets ordförande mellan åren 2007 och 2020. Medan Solerud hade haft den svåra uppgiften att medverka vid centrets uppbyggnad och den turbulens som kom att råda under de första åren, hade Johan förmånen att få leda styrelsen under en betydligt lugnare period av expansion. Johan hade många strängar på sin lyra och var särskilt intresserad av att stärka centrets internationella verksamhet. Genom sina omfattande internationella kontakter bidrog Johan till att stärka centret, såväl i Norden som i övriga Europa samt i Kina. Samarbeten inleddes, även om somliga kommit att somna in.
Johan hade stora och breda intresseområden inom juridiken, där särskilt intresset för skiljeförfaranden var påtagligt. Under Johans ledning kom avdelningen för skiljemannarätt att få en central betydelse, oaktat det var andra personer som konkret kom att utveckla avdelningen.
Under den första tiden av Johans ordförandeskap var intresset för att diskutera en harmonisering av civilrätten en central fråga i den europeiska juridiska debatten och jag hade förmånen att tillsammans med Johan delta vid en större konferens anordnad av det franska ordförandeskapet (för EU) på Sorbonneuniversitetet. Den föregick en lika stor konferens det påföljande året anordnad av SCCL på uppdrag av det svenska ordförandeskapet. Vid detta möte presenterade den tyske professorn Christian von Bar det stora flerbandsarbetet med förslag till en gemensam civilrättskodifikation som vid flera tillfällen citerats av svenska domstolar. Det var utarbetat av en rad arbetsgrupper bestående av såväl akademiker som praktiker. Inom ramen för denna stora konferens anordnades en mindre sammankomst som syftade till att bilda en europeisk motsvarighet till The American Law Institute. Detta projekt kom att intressera Johan som redan från början intog en ledande ställning inom The European Law Institute (ELI). Johan deltog sedan i en rad europiska konferenser och andra möten inom ramen för ELI. Institutet har som framgår av dess hemsida en omfattande verksamhet och Johan är angiven som en av dess grundare.
Som centrets styrelseordförande var Johan i egenskap av en van ledare av styrelsearbete ytterst professionell. I en akademisk miljö där forskare gärna lyssnar till sina egna röster mer än vad som kanske vore nödvändigt kunde Johan på ett lika artigt som elegant sätt tillse att styrelsemötena inte blev för långdragna, utan att på något sätt åsidosätta intresset för de många projekt och förslag som lanserades. Han stödde aktivt det samarbete som centret hade inlett med The Institute for European and Comparative Law (IECL) vid universitetet i Oxford och deltog ofta själv med liv och lust i de konferenser som anordnades i samarbete med detta institut i Oxford.
Genom sina breda kontakter utanför centret tillsåg Johan att centrets finansiering alltid kunde säkerställas och tog nödvändiga kontakter för att tillse att centret fick det stöd som var erforderligt för den fortsatta verksamheten. För sitt arbete belönades Johan med ett hedersdoktorat vid Stockholms universitet.
Den akademiska miljön får aldrig isoleras i ett elfenbenstorn, främmande för det omgivande samhället. Denna miljö har ett stort behov av externa rådgivare och beskyddare och för den kommersiella rättens del betyder stödet från framstående praktiker utomordentligt mycket. Johan var i hög grad ett exempel på detta genom den tid och det praktiska arbete som han lade ner på att främja centrets verksamhet.
