Den 15 juni anordnades ett seminarium för att uppmärksamma att det är 20 år sedan Institutionella Ägares Förening (IÄF) bildades.
IÄF bildades 2003 och är ett samarbete mellan svenska institutionella ägare. IÄF är en ideell förening med ändamål att tillvarata medlemmarnas intressen som institutionella ägare på den svenska aktiemarknaden genom att främja en god utveckling av självregleringen på aktiemarknaden. IÄF är även en av SCGI:s partnerorganisationer som möjliggör institutets verksamhet.
Erik Lidman, föreståndare vid SCGI, medverkade i panelsamtalet tillsammans med Carl Bennet (Carl Bennet AB), Christer Gardell (Cevian) och Torun Nilsson (Dagens Industri). Finansmarknadsminister Niklas Wykman medverkade också under eftermiddagen som talare. Temat för samtalen och föredragen var den svenska bolagsstyrningsmodellen, institutioners roll i ägandet samt utvecklingen av den svenska finansmarknaden.
”Svenska institutionella investerare är unika i sitt engagemang, vilket blir tydligare och tydligare när indexfonderna blir allt fler och större. Svenska institutioner är både aktiva som placerare – de investerar i hög utsträckning i bolag på de mindre listorna, t.ex. First North och Small Cap – och i bolagsstyrningen – genom att delta i valberedningar, föra dialoger med bolagsledningar och varandra, och inte minst genom deltagande i självregleringen. IÄF:s arbete under 20 år vittnar om det sistnämnda. Det är tydligt att svenska institutioner således har en särskilt stor betydelse för den inhemska kapitalförsörjningen och bolagens utvecklingskraft.
IÄF är alltså en viktig och engagerad aktör i det svenska bolagsstyrnings- och självregleringsarbetet. Det är därför särskilt glädjande att SCGI haft äran att medverka under firandet av Föreningen och då dessutom kunna diskutera viktiga och aktuella frågor om institutionellt ägande och betydelsen av den svenska bolagsstyrningsmodellen”, konstaterar Erik Lidman, föreståndare vid SCGI.
Erik Lidman riktade i samtalet fokus mot betydelsen av den svenska bolagsstyrningsmodellen för marknadens utveckling, och mot hur institutionella investerare på ett unikt sätt tar ansvar i bolagsstyrningen:
Vi kan konstatera att den svenska aktiemarknaden sticker ut särskilt på två sätt idag. Det ena är genom att vi har en bred grupp av aktiva, välinformerade och långsiktiga ägare, vilket är det vi betraktar som kärnan i den svenska bolagsstyrningsmodellen. Det andra är att vår aktiemarknad växer. Sedan IÄF grundades 2003 har marknaden nästan femdubblats i storlek, från ett inflationsjusterat börsvärde på ungefär 3 000 miljarder kronor till runt 14 000 miljarder idag, och antalet noterade bolag har gått från ungefär 300 till drygt 1000. Det är den motsatta utvecklingen i förhållande till väst i övrigt och som jämförelse har antalet noterade bolag minskat med ungefär 5 000 i Europa och USA under samma period. Trots att det alltid är svårt att säga säkert vad som driver vad, så kan vi vara trygga i slutsatsen att det finns en koppling här: att den svenska bolagsstyrningsmodellen och den inhemska tillgången till riskkapital har haft en stor betydelse för hur den svenska marknaden utvecklats, och att den har varit viktigt för finansieringen och entreprenörskapet i den reala ekonomin.
Även om tanken nog ofta går till kontrollägare och vissa sfärer när vi talar om den svenska bolagsstyrningsmodellen måste också institutionerna lyftas fram. Trenden globalt sett är att institutioner förvaltar alltmer kapital, och att en större och större del av det institutionella kapitalet placeras passivt i indexfonder. Det är inte lätt att avgöra hur stor indexförvaltningen är eftersom många som investerar efter index inte uppger att de är indexfonder (s.k. closet indexing), men konservativa uppskattningar tyder på att över 37 procent av den amerikanska marknaden ägs av indexfonder, och att motsvarande siffra för Europa kanske är 20–30 procent. Till och med i Sverige, där ägandet är relativt aktivt, ägs minst 15 procent av börsen av fonder som i princip agerar som indexfonder.
Indexeringen har givetvis positiva sidor: det är uppenbarligen en placeringsstrategi som är attraktiv för många; det ger en bred allmänhet tillgång till aktiemarknaden till låga kostnader och bör därmed antas bidra till bolagens tillgång till riskkapital.
Utvecklingen har emellertid också två uppenbara nackdelar. För det första är inte indexinvesterare engagerade i bolagsstyrningen. De största internationella institutionerna är verksamma på över hundra marknader och investerar i mellan tio och femton tusen bolag. Med en affärsmodell som bygger på låga kostnader finns det ingen realistisk möjlighet för dem att engagera sig i och förstå varje enskilt bolag, och kanske inte ens varje enskild marknad. Även om de överlåter en del av bolagsstyrningsarbetet till proxyrådgivare så har problemet egentligen bara flyttats: ISS går enligt egna uppgifter på 48 000 bolagsstämmor i 115 länder per år, och hanterar då 13 miljoner röstsedlar åt 1500 kunder. Problemet blir då detsamma för dem – det kan inte gärna bli en bolagsstyrning som är anpassad för enskilda bolag. För det andra blir själva placerandet passivt. Syftet med indexfonder är att fånga värdeutvecklingen i marknader och segment, och inte vissa bolag. Det innebär att kapitalet på marknaden allokeras till de bolag som inkluderas i index, vilket inte nödvändigtvis är synonymt med att pengarna hamnar där de gör störst nytta.
I förhållande till båda punkterna skiljer svenska institutioner ut sig. För det första har svenska institutioner i stor utsträckning varit aktiva i bolagsstyrningen och tagit på sig ansvaret och de kostnader som följer med aktivt ägande. Man för t.ex. fortlöpande dialoger med varandra och med företagsledningarna, man deltar i valberedningar, och man deltar inte minst i självregleringens arbete. Det gör IÄF:s arbete under de senaste 20 åren tydligt.
Dessutom är man aktiva som placerare, vilket kan illustreras med en jämförelse. Som exempel äger IÄF:s medlemmar uppskattningsvis , tillsammans, cirka 15 procent av det totala börsvärdet i Sverige, vilket i grova drag är lika mycket som fyra av de största utländska institutionerna på svenska marknaden, BlackRock, Vanguard, Capital Group och norska oljefonden.
Om vi därtill jämför IÄF:s medlemmars investeringar med de fyra utländska institutionerna, så kan vi konstatera att medlemmarna i IÄF har ungefär 2400 unika aktieinnehav tillsammans, och ägandet är förhållandevis väl fördelat över alla marknadssegment: ni äger tillsammans ungefär 15 procent av large cap och mid cap, och drygt tio procent av såväl small cap som First North. När vi lägger samman de utländska institutionernas portföljer har de tillsammans 800 aktieinnehav, och de äger tillsammans runt tre procent av First North och mid cap och så gott som noll procent av small cap. Deras ägande är i princip helt och hållet koncentrerat till Nasdaqs large cap, och granskar vi de innehaven närmare kan vi se att det är koncentrerat till de 20–30 största bolagen.
Det är klart att kapitalmarknaderna i stor utsträckning är internationella och globaliserade, men när det internationella kapitalet koncentreras till de allra största bolagen i ett land så måste detta vägas upp av en inhemsk kapitalförsörjning till andra bolag om vi vill att nya bolag ska noteras och att vår aktiemarknad ska bidra till inhemskt entreprenörskap och förnyelse. Här blir det tydligt att de svenska institutionerna spelar en viktig roll.
